För allmänheten

  
 
  Start > Patientfall > Linnéa 60 år > Linnéa berättar
   Sjukdomshistoria
   Skattning / tester
   Behandling
   Linnéa berättar
Linnéa berättar
 
Jag trodde jag började bli gammal och senil. Men…
För mig känns det som om livet äntligen har återvänt. För ett halvår sedan vågade jag inte hoppas att det någonsin skulle göra det. Men låt mig börja från början.
 
Jag började arbeta på Posten i slutet av 60-talet och har alltid älskat mitt arbete. Kontakten med kunderna och arbets- kamraterna har varit det mest stimulerande. Men jag måste erkänna att under de senaste åren har jag allt oftare känt mig trött och hängig utan någon påtaglig anledning. Jag trodde att det berodde på åldern, eller att jag tog medicin mot för låg ämnesomsättning.
 
Samtidigt har det skett stora förändringar på arbetet. Vi är ett litet kontor och det har talats mycket om nedläggning. Dessutom hade jag haft svårt att vänja mig vid datorerna. Jag var så rädd för att göra fel och oroade mig mycket.
 
Med tiden blev jag allt tröttare, mer orolig och fick svårare att koncentrera mig.
 
Även min make hade märkt att jag hade svårt komma ihåg saker och hur långsamt allt gick. Började jag bli senil eller vad hände med mig?
När jag så fick "erbjudande" om förtidspension var det som om min värld rasade samman. Jag kände mig så gammal och överflödig. Självklart kände jag mig ledsen och nedstämd, men att jag skulle ha en depression föll mig aldrig in.
 
För att stilla min oro beställde jag tid på vårdcentralen. Det var en kvinnlig läkare som tog emot mig och frågade om mina problem. Det blev ett långt samtal, men där jag aldrig riktigt berättade om hur jag upplevde min situation. Kanske var jag rädd för att få diagnosen demens!
 
Min läkare insåg att jag inte berättade allt, så vi började fylla i ett frågeformulär tillsammans. Därefter togs en del prover och hon undersökte min kropp.
När provsvaren var klara och frågeformuläret klart sa min läkare rent ut att hon misstänkte en depression. Det kändes konstigt eftersom jag inte känt mig så där genomledsen som jag trodde att man måste för att vara deprimerad. Dessutom ville hon att jag skulle börja ta medicin mot depressionen. Trots att jag är skeptiskt mot att ta medicin tyckte jag att det var värt att pröva.
 
Jag hade väntat mig märka förbättringen redan efter första tabletten, men eftersom läkaren hade förklarat att det var normalt att det tog flera veckor så fortsatte jag. Jag mådde inte alls dåligt av tabletterna.
 
Det var min make som först märkte förbättringen. Jag fick tillbaka matlusten och var inte längre så orolig på natten. Efter bara några veckor tog allt inte lika lång tid längre. Till min stora glädje förbättrades även minnet. Det dröjde ännu en månad innan jag gick tillbaka till arbetet. I början bara ett par timmar om dagen, men de senaste månaderna har jag arbetat halvtid och det är precis lagom. Innan hade jag ju blivit erbjuden en tidig pension och känt mig kränkt. Nu diskuterar vi om halv förtida pension. Jag äter fortfarande medicin mot depressionen trots att jag känner mig bra idag. Min läkare har sagt åt mig att depressionen kan finnas kvar under ytan och eftersom jag har haft en låg ämnesomsättning är det bäst att fortsätta behandlingen ett helt år.

Senast uppdaterad: 2001-11-27

 
 
  
 
 
  © Organon AB 2006 - Fiskhamnsgatan 6A, 414 58 Göteborg, telefon 031-720 65 00, fax 031-720 65 01
  Om deprimerad.net | Webbplatskarta | webmaster@organon.se | www.organon.se