Linneas tillstånd
föregås av en period med stress på arbetet och upplevt
hot om för tidig pensionering. Räcker det för diagnosen
anpassningsstörning?
Kan det finnas andra samverkande förklaringar till
Linneas symtom? Vad betyder den period i 40–årsåldern då
hon hade problem med sömnstörning och ångest? Linnéa är
van att föra sig socialt och har goda coping-strategier.
Hur kan det påverka symtombilden då hon första gången
söker på vårdcentralen? Om farmakologisk behandling
övervägs, hur skall man då värdera hypothyreos-
sjukdomen, vad gäller val av behandlingslängd? Har det
någon betydelse?
Linnea uppvisar klara symtom på depression, vilket
bekräftas vid MADRS skattningen. I anamnesen framkommer
en sannolik depression i 40-års åldern som hon aldrig
sökte för. En thyreoideasjukdom är prognostiskt
ogynnsamt, vilket bör vara med i bedömningen då
det gäller behandlingslängd.
Depressionstillståndet föregås av en period av
stressande faktorer på arbetet, med osäkerhet inför
framtiden. Detta kan betraktas som en viktig stressande
livshändelse som bidrar till att Linneas sårbarhet för
depression ökar och hon får sitt andra skov i livet.
Depressionssymtomen var från början svåra att upptäcka.
Då Linnea väl fick sin diagnos orkade hon inte
upprätthålla sina coopingstrategier, utan blev
tillfälligt sämre med ökad ångest under några veckor.
Linnea behandlades med antidepressivt läkemedel i
full behandlingsdos. Symtomen förbättrades och
efter 6 veckor var de i remission. Behandlingstiden
blev, med tanke på somatisk riskfaktor och kvarvarande
stressande faktorer på arbetet, 12 månader.
Stödterapeutiska insatser gavs av kurator på
vårdcentralen vid tio behandlingstillfällen. Linnea
kunde efter detta mer konstruktivt hantera sin situation
på arbetet och valde själv tidigare pensionering. Någon
indikation för demensutredning finns inte, då kognitiv
svikt ofta ingår i depressionssjukdomen och förbättras
under behandlingen.