För mig känns det som
om livet äntligen har återvänt. För ett halvår sedan
vågade jag inte hoppas att det någonsin skulle göra det.
Men låt mig börja från början.
Jag började arbeta på Posten i slutet av 60-talet och
har alltid älskat mitt arbete. Kontakten med kunderna
och arbetskamraterna har varit det mest stimulerande.
Men jag måste erkänna att under de senaste åren har jag
allt oftare känt mig trött och hängig utan någon
påtaglig anledning.
Jag trodde att det berodde på åldern, eller att jag tog
medicin mot för låg ämnesomsättning. Samtidigt har det
skett stora förändringar på arbetet. Vi är ett litet
kontor och det har talats mycket om nedläggning.
Dessutom hade jag haft svårt att vänja mig vid
datorerna. Jag var så rädd för att göra fel och oroade
mig mycket.
Med tiden blev jag allt tröttare, mer orolig och fick
svårare att koncentrera mig. Även min make hade märkt
att jag hade svårt komma ihåg saker och hur långsamt
allt gick. Började jag bli senil eller vad hände med
mig? När jag så fick "erbjudande" om förtidspension var
det som om min värld rasade samman. Jag kände mig så
gammal och överflödig. Självklart kände jag mig ledsen
och nedstämd, men att jag skulle ha en depression föll
mig aldrig in.
För att stilla min oro beställde jag tid på
vårdcentralen. Det var en kvinnlig läkare som tog emot
mig och frågade om mina problem. Det blev ett långt
samtal, men där jag aldrig riktigt berättade om hur jag
upplevde min situation. Kanske var jag rädd för att få
diagnosen demens!
Min läkare insåg att jag inte berättade allt, så vi
började fylla i ett frågeformulär tillsammans. Därefter
togs en del prover och hon undersökte min kropp. När
provsvaren var klara och frågeformuläret klart sa min
läkare rent ut att hon misstänkte en depression. Det
kändes konstigt eftersom jag inte känt mig så där
genomledsen som jag trodde att man måste för att vara
deprimerad. Dessutom ville hon att jag skulle börja ta
medicin mot depressionen. Trots att jag är skeptiskt mot
att ta medicin tyckte jag att det var värt att pröva.
Jag hade väntat mig märka förbättringen redan efter
första tabletten, men eftersom läkaren hade förklarat
att det var normalt att det tog flera veckor så
fortsatte jag. Jag mådde inte alls dåligt av
tabletterna.
Det var min make som först märkte förbättringen. Jag
fick tillbaka matlusten och var inte längre så orolig på
natten. Efter bara några veckor tog allt inte lika lång
tid längre. Till min stora glädje förbättrades även
minnet. Det dröjde ännu en månad innan jag gick tillbaka
till arbetet. I början bara ett par timmar om dagen, men
de senaste månaderna har jag arbetat halvtid och det är
precis lagom. Innan hade jag ju blivit erbjuden en tidig
pension och känt mig kränkt. Nu diskuterar vi om halv
förtida pension. Jag äter fortfarande medicin mot
depressionen trots att jag känner mig bra idag. Min
läkare har sagt åt mig att depressionen kan finnas kvar
under ytan och eftersom jag har haft en låg
ämnesomsättning är det bäst att fortsätta behandlingen
ett helt år.
Linnéa
berättar